Funktionsvariationer och särskilda behov

ADHD

Bakgrund adhd

Adhd innebär att man har svårt med koncentration och uppmärksamhet och att man ofta gör
saker utan att tänka efter först. Man störs lätt om det händer mycket omkring en. En del med
adhd är väldigt aktiva, andra känner sig trötta och har svårt att komma igång med saker. En
del har svårt med sociala relationer. En del får veta att de har adhd när de går i förskolan eller
i skolan, andra när de är vuxna. Orsakerna till adhd är inte helt kända, men forskning talar för
att ärftlighet har stor betydelse. Det är vanligt att flera i en familj eller släkt har liknande
svårigheter.

Det finns annat som också är vanligt vid adhd. Man kan ha:

• Svårt att läsa och skriva
• Svårt med vissa rörelser
• Snabba humörsvängningar
• Svårt att ta instruktioner

Adhd är en förkortning av Attention Deficit Hyperactivity Disorder på engelska. Det brukar
översättas med uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning. Om man har adhd har man
svårt att koncentrera sig och man kan har stort behov att röra på sig eller så kan man ha svårt
att komma igång med uppgifter. Man är också ofta impulsiv och gör saker utan att tänka efter
före.

Adhd ser olika ut hos olika personer. Hur mycket det påverkar ens vardag beror på vilket
sammanhang man är i, vilka krav som ställs på en och omgivningens bemötande. De
egenskaper som man kan uppleva som hinder i vissa sammanhang, kan vara tillgångar i andra.

Att man är impulsiv kan till exempel också innebära att man är idérik, fantasifull och kreativ.
Man kan också vara egensinnig, orädd och vågar göra sådant som andra inte vågar, till
exempel prova nya sätt att göra saker på. Många med adhd är energiska, drivande och har stor
uthållighet när de själv får välja aktivitet. Om man har svårt att koncentrera sig när det händer mycket runt omkring en kan man istället vara bra på att hyperfokusera, det vill säga ägna sig åt en enda sak med stor uppmärksamhet. Det är en fördel om man vill bli riktigt bra på någonting.

Bakgrund; Socialt samspel

I vanliga fall samspelar föräldrar och barn på ett naturligt sätt och utan att tänka så mycket på det. Denna typ av kommunikation har sina positiva och negativa sidor.

Kontrollera dina känslor

Om situationen är spänd, kan ofta negativa känslor såsom ilska, rädsla och defensivitet försvåra kommunikationen för hela familjen. Känslorna kan visa sig i din rösts tonfall, ditt kroppsspråk, dina handlingar och orden som du använder.
Om du upplever sådana känslor eller känner att du blir spänd tillsammans med ditt barn, så ta ett kliv tillbaka och:

• Titta på ditt barn.
• Observera ditt barns kroppsspråk, ansiktsuttryck, tonen i rösten, talets hastighet och ordvalet.
• Var uppmärksam på ditt barns och dina egna känslor.
• Observera och analysera vad som verkligen händer.

Nu är du redo att förmedla dina verkliga känslor. Och du kan göra detta på ett lugnt och positivt sätt som inte är hotfullt.

Ändra ditt sätt att tala

Det finns ingen som tycker om att man skriker åt dem. Hur din röst låter har en direkt inverkan på det svar som du kan förvänta dig. För barn med ADHD:

• Sänk tonfallet och röstläget.
• Tala långsammare.
• Titta barnet rakt i ögonen.
• Använd så få ord som möjligt.
• Fatta dig kort och håll dig till saken.

Byt ut ordet ”nej”

Många barn med adhd hör ordet ”nej” så ofta att de inte längre märker det förrän det har sagts upprepade gånger. Men det finns många alternativ. Det behövs bara lite tankearbete och övning. Exempelvis:

• Ge ditt barn ett annat alternativ (”Rita bara med kritorna på papper, är du snäll.”)
• Ge information (”Den går sönder om du gör så.”)
• Ge uppmuntran (”Du börjar närma dig svaret.”)
• Säg ”Stopp!”
• Tänk i förhand ut vad du mer ska säga, innan du säger nej eller stopp (”Vi kan inte klättra i träd här.”)

Anpassa vanorna för lyssnande

Det är lika viktigt att lyssna, för att få en god kommunikation mellan förälder och barn, som det är att prata, och vad du säger till ditt barn. Lyssna och vara uppmärksam på vad barnet säger, ger båda parterna en känsla av respekt samt visar vikten av hövlighet. Här är några bra lyssningsvanor:

• Försök att hitta det positiva i det som sägs. Försök att verkligen förstå den andra personens synpunkt.
• Svara med positiva ”jag”-uttalanden som inte är dömande.
• Se upp med ”du”-uttalanden kamouflerade som ”jag”-uttalanden (t.ex. ”Jag tror inte du förstår poängen.”).
• Svara med dina egna ord vad du tror att personen menar.

Arbeta tillsammans

Nyckeln till gemensam framgång är att se till att båda parter vinner något. Låt ditt barns kraft och energi arbeta för dig, inte mot dig. Det är lättare att lösa problemen om:

• Idéer och lösningar från var och en läggs fram.
• Du ställer frågor som hjälper ditt barn att få ett bättre perspektiv och tänka på saker som barnet kanske inte har tänkt på.
• Du påpekar att även om du inte håller med, så har ni diskuterat igenom det.
• Du är öppen för diskussion.
• Du fortsätter processen genom att göra sådant som ni har kommit överens om.
• När diskussionen är över och vissa problem är olösta, förklarar du varför vissa saker är oacceptabla.

Ha roligt!

Ju positivare samspel mellan dig och ditt barn, desto bättre. Lek tillsammans, dela intressen och fritidsaktiviteter, fördriv tiden och prata när det inte finns några andra planer än att bara ha trevligt i varandras sällskap.

Bakgrund; Vanliga svårigheter

De flesta barn är impulsiva, har svårt att sitt still och att koncentrera sig, men om man upplever att det blir stora problem i vardagen kan barnet behöva hjälp. Svårigheterna kan bero på adhd, men behöver inte göra det. Det kan också vara en fas i utvecklingen som går över av sig självt när barnet mognar och utvecklas. Alla barn har olika svårigheter. De kan variera över tid beroende på utveckling och personlig mognad, men också beroende på sammanhanget och vilka krav som ställs. Omgivningens bemötande spelar också roll.

Kärnsymptomen vid ADHD är svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Symtomen kan förekomma var för sig eller i kombination med varandra. ADHD är en vanlig funktionsnedsättning, ca fem procent av alla barn har ADHD och problemen finns ofta kvar i vuxen ålder.

Bakgrund; Lärande & miljö

För många barn med ADHD blir problemen särskilt tydliga i skolan. Inlärningssvårigheter och bristande skolframgång är en mycket vanlig följd av de koncentrations- och beteendeproblem och de kognitiva svårigheter som finns vid ADHD. Det kräver förståelse och tillrättalägganden. Barnen behöver en väl strukturerad skoldag med en pedagogik som anpassas efter barnets förutsättningar. Det är angeläget att barnens svårigheter uppmärksammas tidigt under skolgången så att det inte sker först när en rad andra problem tillkommit. I ett sådant uppspårande arbete har skolhälsovården en viktig roll. En skolmiljö som inte anpassats till barnets förutsättningar kan vara en allvarlig riskfaktor som kan förstärka barnets problem.

Bakgrund; Add & Damp

Ibland hör man begreppen damp eller add. Båda innebär adhd, och de används för att beskriva olika former av adhd. Add är som adhd men utan överaktiviteten. Man blir lätt distraherad och tappar uppmärksamheten, men man är inte överaktiv. Istället kan man ha svårt att komma igång med aktiviteter och att få saker och ting gjorda. Det är vanligare att flickor och kvinnor har add. Eftersom add inte alltid märks lika mycket utåt kan det ta längre tid innan det upptäcks och man får den hjälp som man behöver.
Om man har damp har man förutom adhd svårigheter med vissa rörelser. Ibland har man också svårt att tolka intryck från syn, hörsel och känsel. Begreppet damp används inte så ofta längre. Istället brukar det kallas att man samtidigt har adhd och dcd. Dcd står för Developmental Coordination Disorder.

• Add är adhd utan hyperaktivitet med tyngdpunkt på uppmärksamhetsproblem.
• Damp är adhd i kombination med DCD -Developmental Coordination Disorder. DCD kännetecknas av stora motorikproblem och ibland perceptionsproblem.

Förskoleåldern

I förskolan ställs det krav på att barnet ska samspela med andra barn, men också på att kunna lyssna och följa instruktioner. Förskolebarn med adhd är oftast överaktiva och ständigt i rörelse; hoppar, springer och klättrar. När barnet får syn på något störtar det genast iväg för att undersöka saken och verkar omedvetet om faror det utsätter sig för. Leken blir ofta splittrad och det kan vara svårt att samspela med andra barn.
Många små barn med adhd lär sig ofta att prata senare än andra barn. Barnet kan ha svårt att hitta ord, att formulera sig i fullständiga meningar och att uttrycka sin vilja. Om barnet inte kan uttrycka vad det vill kan det hamna i konflikter. Det är vanligt att barnet har snabba humörsvängningar och reagerar med kraftiga utbrott, även vid små motgångar. Eftersom barnets handlande är så oförutsägbart är det viktigt att någon vuxen finns i närheten.

De tidiga skolåren

När barnet har kommit upp i skolåldern börjar omgivningen förvänta sig mer. Det ställs större krav på att man ska förstå sociala koder och kunna samspela med andra. Människor runt omkring räknar till exempel med att man ska förstå vad som är passande att säga och göra. Ett barn som har adhd kan ha svårt att vänta på sin tur utan att avbryta och kommentera, ofta innan det lyssnat färdigt och utan att förstå att andra blir irriterade. Att stå i kö, att vänta eller att tänka långsiktigt är ofta svårt.

Barn som har adhd har ofta ett stort behov av att röra på sig. I skolan ställs det krav på att man ska sitta stilla och lyssna och att man ska kunna ta instruktioner. Det kan vara svårt sitta stilla och tempot i leken blir gärna uppvarvat. Det kan också hända att barnet pratar mycket och ljudnivån blir hög.

I skolan ställs också krav på att man ska kunna koncentrera sig trots att det kanske händer mycket runt omkring. Om man har adhd blir man lättare störd än andra. Det är vanligt att barnet växlar från en sak till en annan och har svårt att bli klar med uppgifter. Det kan vara svårt att planera något, att hålla fast vid och genomföra en idé. Men ofta kan barnet sitta i egna tankar och ha svårt att komma igång med olika uppgifter. Barnet kan också verka förvirrat och inte riktigt närvarande i det som sker.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor
1177 Vårdguiden. (05 november 2014). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Adhd/
ADHD – Riksförbundet attention. Hämtad 16 februari 2015 från: http://attention-riks.se/npf/adhd/
Utbildningscenter Autism (2015). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.levamedadhd.se/
Socialstyrelsen. (07 november 2014). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2004/2004-110-7

Allergier

Bakgrund

Om man är allergisk mot något kan man reagera genom att till exempel få rinnande snuva, svårt att andas, kliande ögon eller hudutslag. Ibland, men det är ovanligt, kan man få en svårare allergisk reaktion, så kallad anafylaxi. Reaktionen kommer då hastigt, påverkar olika kroppsorgan och kan vara livshotande. När reaktionen blir livshotande kallas den för en allergisk chock.

Ämnen som kan ge en sådan allergisk chock finns i till exempel jordnötter, mandel, skaldjur, fisk och mjölk, men även hos getingar och bin. Om man vet att man riskerar att få en allergisk chock ska man alltid ha med sig adrenalin för injektion. Adrenalin finns som så kallade injektionspennor som är lätta att ta själv. Om man får behandling snabbt brukar man blir bra. Efter en svår allergisk reaktion är det viktigt att man diskuterar med en läkare hur man ska agera i framtiden och hur man kan undvika nya allergiska besvär.

Allergi beror på att kroppens normala försvar mot vissa ämnen inte fungerar som det ska. Immunförsvaret uppfattar då dessa ämnen som främmande. Varför en del blir allergiska vet man inte men ärftlighet spelar roll. Cirka 15 procent av Sveriges befolkning lider av någon slags överkänslighet mot mat. Det kan till exempel vara allergi, celiaki, laktosintolerans eller någon annan överkänslighetsreaktion. Vid de flesta icke-allergiska reaktioner är immunförsvaret inte inblandat. Ett exempel där immunförsvaret inte är inblandat är laktosintolerans. Laktosintolerans beror på att kroppen saknar ett enzym. Läs mer om olika överkänslighetsreaktioner via länkarna om bland annat ”mjölk och laktos” och ”gluten”.

Olika symptom (mild allergisk reaktion)

• får klåda i näsan
• nyser mycket
• är snuvig och täppt
• har röda, kliande och svidande ögon
• får svullna ögonlock
• känner sig trött.
• hosta och slembildning
• heshet och klåda i halsen

Olika symptom Anafylaxi (svår allergisk reaktion)

Först kan man till exempel känna att läpparna och tungan domnar, eller att man blir röd i ansiktet. Man kan även få klåda som ofta börjar i hårbotten och sedan sprider sig till ansiktet, näsan och tungan.

Om man inte får behandling kan man snabbt bli sämre. Det kan till exempel visa sig genom att

• läpparna, tungan och svalget svullnar
• man får nässelutslag, hastigt uppblossande utslag
• man får ont i magen, diarré och kräkningar
• man får hosta, andnöd och svårt att prata
• man får panik
• man blir yr och svimmar.

Behandling av anafylaxi

Om man får en allergisk chock och har en injektionspenna med adrenalin ska man ta den snabbt på lårets yttersida. Det går bra att sticka genom tunnare kläder.

Därefter ska man ringa 112. Om man har kortison- och antihistamintabletter ska man ta dem också, men det allra viktigaste är att ta adrenalinpennan.

Det tar några timmar innan tabletterna ger full effekt och därför ska man alltid ta adrenalinpennan först.
Om den allergiska reaktionen inte avtar efter att man har tagit injektionen och tabletterna, kan man ta ytterligare en adrenalinpenna efter 5-15 minuter. Det är därför bra att alltid ha mer än en adrenalinpenna till hands i synnerhet om man vistas långt från sjukvård.

Har personen slutat andas är det viktigt att få igång andningen genom hjärt-lungräddning.
Även om det är en stressig situation är det viktigt att ta det så lugnt som möjligt.

Olika allergier

Säsongsbunden allergi

Allergiska symtom som bara uppstår under våren och sommaren brukar bero på pollenallergi. Björk- och gräspollenallergi är de vanligaste formerna av säsongsbunden allergi i Sverige. Det är inte helt klarlagt varför en del får pollenallergi men ärftlighet är en viktig faktor. Oftast bryter allergin ut redan i barndomen. Pollenallergi kan orsaka besvärlig rinnsnuva, nysningar, nästäppa, klåda och irritation i ögonen. Många pollenallergiker får också astmatiska besvär som rethosta och pipande andning, särskilt de dagar då det är mycket pollen i luften. I vissa fall kan pollenallergiker även bli allergiska eller
överkänsliga mot vissa födoämnen, till exempel nötter, äpplen, stenfrukter, persika och mandel. Det kallas för korsallergi och beror på att proteinerna i vissa djur och växter är besläktade med varandra. Korsallergi kan leda till symtom som svullna läppar och klåda i halsen och svalget.

Perenn allergi

Perenn, eller persisterande, allergi beror oftast på en överkänslighet mot pälsdjur eller kvalster och symtomen kan visa sig året runt. Kattallergi är den vanligaste formen av perenn allergi i Sverige men allergi mot hund, häst och andra pälsdjur förekommer också. Ofta är det svårare att ställa diagnos på perenn allergi, eftersom långvarig nästäppa kan ha andra orsaker och det inte är lika lätt att se ett samband mellan symtomen och kontakt med allergenet. Det kan hända att du behöver göra ett allergitest för att ta reda på vad det är som ligger bakom besvären. Symtomen för perenn allergi liknar de som uppstår vid pollenallergi, även om nästäppan brukar vara värre vid persisterande allergi. Katt- och kvalsterallergen är små och går gärna ner i de nedre luftvägarna, vilket kan leda till astmabesvär.

Andra typer av allergi

Matallergi innebär att kroppen är överkänslig mot vissa födoämnen och är särskilt vanligt hos barn. Bland små barn är allergi mot komjölk och ägg vanligast, medan lite äldre barn oftast reagerar på nötter och jordnötter. Symtomen visar sig oftast på huden i form av eksem eller nässelutslag, eller i tarm och mage. Illamående, kräkningar, förstoppning, klåda i munnen och svullna läppar kan vara symtom på matallergi. I sällsynta fall kan födoämnesallergi och även allergi mot bi- och getingstick leda till anafylaktisk chock, vilket är ett livshotande tillstånd som kan orsaka akut andnöd och blodtrycksfall. Kontaktallergi är en allergiform som orsakar eksem vid direktkontakt med ett ämne som man är allergisk mot. I Sverige är nickelallergi den vanligaste formen av kontaktallergi, men många får även allergiska besvär när de kommer i kontakt med parfym och andra starka doftämnen.

Ärftlighet

• Om ingen av föräldrarna har allergiska besvär är risken att barnet blir allergiskt 13 %
• Om en förälder har allergiska besvär är risken att barnet blir allergiskt 20 %
• Om bägge föräldrarna har allergiska besvär, men har olika sorters besvär, är risken att barnet ärver föräldrarnas allergier 43 %
• Om båda föräldrarna har samma allergiska besvär är risken att barnet ärver föräldrarnas allergier 72 %

Informationen ovan är hämtad från följande sidor

1177 Vårdguiden. Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/?cat=Allergier+och+%C3%B6verk%C3%A4nslighet

1177 Vårdguiden. (5 maj 2014). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Allergisk-chock/

Livsmedelsverket. (4 december 2014). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.slv.se/sv/grupp1/risker-med-mat/allergi-och-overkanslighet/

Astma och allergilinjen. Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.astmaochallergilinjen.se/allergi/olika-typer-av-allergi/

Astma och allergiförbundet. (2015). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.alltomallergi.se/default.aspx?mid=98&did=15

Astma

Bakgrund

Astma är en sjukdom i luftvägarna som gör att man ibland får svårt att andas. Orsaken till sjukdomen är att man har en inflammation i luftrören. Det är vanligast att man får astma i barndomen, men man kan få sjukdomen i alla åldrar.
Hos barn är det vanligt att astma beror på allergi, men hos vuxna är det oftast andra saker som utlöser besvären.

Allergisk astma

Allergisk astma utlöses genom en allergisk reaktion som man får om man är överkänslig mot något eller några ämnen, så kallade allergener. Vid astma är det oftast pollen, pälsdjur eller kvalster som ger besvär.

När man är allergisk finns det speciella ämnen i blodet, antikroppar, som känner igen det som man inte tål. När man andas in det man är allergisk mot, till exempel pollen, reagerar antikropparna i blodet och sätter igång en allergisk reaktion, i detta fall astma. Det finns en snabb typ av allergisk reaktion som kommer inom 20 minuter och en långsammare som kommer först fem till sex timmar efter kontakt med det allergiframkallande ämnet. Det är förklaringen till att man kan få besvär först flera timmar efter att man har varit i kontakt med något man är allergisk mot.

Icke-allergisk astma

Om astman inte beror på allergi finns det andra faktorer som kan utlösa eller försämra sjukdomen:

• luftvägsinfektioner, oftast virus
• kall luft
• tobaksrök
• irriterande ämnen som parfymer, svetsrök och avgaser
• ansträngning
• vissa läkemedel som hjärt- och blodtrycksmediciner från gruppen betablockerare, värktabletter som innehåller acetylsalicylsyra, eller inflammationsdämpande värktabletter inom gruppen cox-hämmare som även kallas NSAID.

Virusinfektioner är den vanligaste orsaken till akuta astmabesvär hos barn. Vanliga förkylningsvirus är den viktigaste orsaken, men även andra virus kan också orsaka astma. Barn som har astma får ofta en svårare och mer långdragen virusinfektion med symtom från luftrören och astma, speciellt under de kalla årstiderna när många är förkylda.

En särskild typ av astma hos icke allergiska småbarn kallas ofta för infektionsastma. Infektionsastma hos barn börjar ofta under första levnadsåret. Ungefär vart femte barn har under småbarnsåren haft infektionsutlösta astmabesvär. De flesta barn får oftast bara lindriga till måttliga besvär, men vissa barn kan få upprepade och svårare attacker. Barn med infektionsastma har bara besvär när de har en luftvägsinfektion, mellan infektionerna är de helt besvärsfria. Infektionsastma brukar växa bort under barnets första två till tre levnadsår. Men kan ibland dröja kvar upp till sju-års åldern.

Ett vanligt virus som kallas respiratoriskt syncytievirus, RS-virus, kan också utlösa astmabesvär hos barn i alla åldrar, förutom att det orsakar vanliga förkylningar. Infektionen kan hos en del spädbarn och för tidigt födda leda till svårare andningsbesvär i forma av till exempel snabb andning och väsande och pipande utandning. Några få av de spädbarn som blir sjuka av RS-virus behöver sjukhusvård. En del av de barn som har haft en svår RS-virusinfektion fortsätter att utveckla astma.

Symptom

Symtomen vid astma kommer i perioder. Ibland känner man sig helt frisk, och ibland har man mycket besvär.
När man har astma är det vanligt att man får

• attacker av andnöd
• pipande och väsande andning
• långvarig hosta utan förklaring, ofta nattetid
• långvarig hosta när man är förkyld
• hosta vid fysisk anstränging.

Behandling

Astma behandlas främst med mediciner som dämpar inflammationen och vidgar luftrören. De flesta behöver både förebyggande läkemedel som man tar regelbundet och snabbverkande som man tar vid tillfälliga besvär.

• De olika typer av läkemedel som används för daglig behandling av astma är:
  inflammationshämmande medel, i första hand kortison för inandning, så kallat inhalationskortison
• snabbverkande luftrörsvidgande medel för akut behandling och före träning
• långverkande luftrörsvidgande medel
• en kombination av inhalationskortison och långverkande luftrörsvidgande läkemedel i en och samma inhalator
• läkemedel med inflammationshämmande effekt som blockerar vissa signalämnen i slemhinnan, så kallade antileukotriener.

Spray

För barn under sex år brukar det fungera bra med en spray som kopplas till en andningsbehållare, en så kallad spacer. Läkemedlet pumpas då först ut i behållaren och barnet kan andas in det i sin egen takt. De allra minsta barnen behöver även använda en tätslutande mask runt mun och näsa men från tre års ålder kan de använda munstycket utan mask. Några sprayer aktiveras även av inandningen och dessa kan vara ett bra alternativ för de mindre barnen.

Om två doser behövs ska de tas var för sig. Har barnet andats in kortison behöver munnen sköljas för att undvika svampinfektion i mun och svalg. Rengör även mask och hud om barnet har använt en mask. En del vanliga sprayer har inga räkneverk och därför är det viktigt att hålla koll på hur många doser barnet har tagit och att ha en ny inhalator på lager när det börjar närma sig de sista doserna. Följ instruktionerna noggrant.

Pulverinhalator

Från ca sex års ålder använder de flesta som har astma i Sverige numera av pulverinhalatorer som aktiveras av inandningen. För vuxna är pulverinhalatorer i regel lättare att använda än sprayinhalatorer men för små barn kan det vara svårt att få till rätt inandning och de brukar därför användas först vid fem till sex års ålder. Vissa pulverinhalatorer får man ladda själv, medan andra kommer färdigladdade med upp till 200 doser.
Om två doser behövs ska de precis som med sprayinhalatorn tas var för sig, dvs. efter varandra. Vissa pulverinhalatorer har återkopplingsfunktioner som visar om barnet har fått i sig rätt dos eller inte. Det gör att föräldern kan säkerställa att barnet får i sig sin medicin i högre utsträckning. Det kan till exempel vara ett klickljud eller teckenfönster som ändrar färg baserat på om barnet har andats in dosen rätt eller inte. Vissa inhalatorer lämnar även efter sig en söt smak efter att läkemedlet andats in. Många nyare pulverinhalatorer har räkneverk som anger hur många doser som finns kvar. Se till att ha en ny inhalator hemma innan doserna är slut i den gamla.

Nebulisator

En nebulisator omvandlar flytande läkemedel till en fin aerosol som andas in genom ett munstycke eller en mask. Den lämpar sig väl för barn, eftersom man kan fortsätta att andas som vanligt när man tar medicinen. Be din läkare eller annan vårdpersonal visa hur nebulisatorn fungerar.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor
1177 Vårdguiden. (14 januari 2014). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Astma/

1177 Vårdguiden. (2 december 2011). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Astma-hos-barn/

Astma- & allergilinjen. Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.astmaochallergilinjen.se/

Autismspektrumtillstånd (AST)

Bakgrund

Autismspektrumtillstånd (AST) kan beskriva någon av dessa tre diagnoser: 

• Autism
• Autismliknande tillstånd
• Aspergers syndrom.

Diagnoserna är olika men det finns även många gemensamma faktorer. Det innebär att man har ett annorlunda sätt att ta in, bearbeta och tolka information.

Autism

Autism innebär att hjärnan hanterar information på ett annorlunda sätt än hos de flesta andra, det påverkar hur man förstår och funkar tillsammans med andra personer. 

Spektrum

Ordet spektrum betyder att det inte finns tydliga gränser, utan att man kan ha olika lätt eller svårt för olika saker.

Tillstånd

Ordet tillstånd betyder att det är ett sätt att vara, och inte en sjukdom som man kan bli frisk ifrån.

Aspergers syndrom försvann i och med diagnosmanualen DSM-5. Även om Aspergers syndrom inte längre sätts som diagnos, så finns den i allra högsta grad kvar för dem som hade diagnosen sedan tidigare.

Omgivningens betydelse

En förstående och accepterande omgivning är avgörande för att personer med AST ska må bra. Det finns tre nyckelord som det är bra för omgivningen att tänka på:

Kunskap

Alla som berörs behöver kunskap om de vanligaste symtomen och vad som kan göras för att underlätta i skolan, på arbetet och i vardagslivet. Kunskap hjälper omgivningen att förstå hur personer med AST tänker och hur varje individs möjligheter, svårigheter och behov av stöd ser ut.

Anpassning

Anpassa kravnivån för att undvika stress. Se till att personen får möjlighet att lyckas genom att ge mycket beröm och undvika kritik och tjat.

Respekt

Visa individen respekt. Ingen är en funktionsnedsättning – utan först och främst en individ med en egen unik personlighet.

Bakgrund; Socialt samspel

Om man har autism har man svårt med ömsesidighet i socialt samspel och att snabbt och intuitivt tolka andra människors tankar, känslor och behov. Små barn med autism har ofta en bristande vilja att spontant dela upplevelser med, eller söka tröst hos föräldrarna. Både som barn och vuxen kan man tycka att det är svårt att umgås med andra människor liksom att få och behålla vänner. Man kan ofta uppfatta en situation eller ett sammanhang på ett annorlunda sätt än de flesta andra. Ofta är man bra på att uppfatta detaljer, men har svårare att förstå helheter.

Bakgrund; Kommunikation

Om man har autism är det vanligt att man lär sig tala sent eller inte alls. Upp till hälften av alla barn med autism lär sig inte prata. Bland dem som talar är variationen stor; en del använder bara enstaka ord, andra många ord som är korrekta men upprepar färdiga fraser eller vad de just har hört eller sådant de hört tidigare (så kallat ekotal). Ett fåtal pratar på ett spontant sätt och uttrycker sig väl, men kan ändå ha svårt att förstå och tolka språkets djupare mening. Det som sägs uppfattas ofta bokstavligt och uttryck som till exempel ”han klippte av mig när jag talade” kan upplevas som skrämmande. Det är vanligt att man har svårt att förstå innebörden i symboler, humor och ironi. Språkmelodin kan dessutom upplevas som entonig. Om man har autism har man ofta svårigheter med att inleda och upprätthålla samtal med andra. Man kan också tycka att det är svårt förstå ansiktsuttryck, blickar, gester och tonfall i kommunikationen med andra människor.

Bakgrund; Mönster av beteende och intresse

Om man har autism är det vanligt att man föredrar en vardag med rutiner och struktur och tycker att det är besvärligt med förändringar. Det kan bero på att man har svårt att föreställa sig olika alternativ och vad som ska hända och därför blir rädd och orolig. Man kan vilja göra saker på ett visst bestämt och upprepat sätt, så kallade ritualer. Att behöva göra avsteg från rutiner och ritualer kan orsaka utbrott av ilska eller förtvivlan. Man kan också ha ett stereotypt beteende vilket innebär att göra samma sak om och om igen utan att utomstående ser en mening med beteendet. Exempel på det är motoriska manér som att vifta med händerna, utföra komplicerade rörelser med hela kroppen, vagga fram och tillbaka med kroppen eller gå på tårna. Det är också vanligt att barn med autism är intresserade av delar av vissa föremål, de kan till exempel snurra länge på hjulen på en leksaksbil eller rada upp leksaker efter varandra om och om igen, men har svårare för spontana och varierade låtsaslekar, som till exempel rollekar.

Ritualer och stereotypa beteenden kan bli till ett hinder för att lära sig sådant som man behöver kunna för att utvecklas och fungera i vardagen och de kan ta tid att bryta. Ritualer och stereotypt beteende kan ha en lugnande inverkan, men ofta handlar det om att personen inte själv kommer på något alternativ till sitt upprepade beteende och behöver hjälp och träning för att bryta beteendet och istället göra något annat. Ibland kan man ha så kallade specialintressen, vilket innebär ett eller flera ensidiga intressen som är så intensiva att de blir till hinder för andra, mer vardagliga aktiviteter. Exempel på specialintressen är att rada upp saker, titta på spegelreflexer eller att lära sig tidtabeller, andras födelsedagar eller invånarantalet i Sveriges alla kommuner.

Bakgrund; Mat och andra symptomområden

Det är även vanligt med andra symtom när man har autism, som till exempel en annorlunda tolkning av sinnesintryck, matproblem och sömnsvårigheter. Man kan också ha perioder av överaktivitet också, ibland för att man samtidigt har ADHD. Beträffande tolkning av sinnesintryck, kan man ha svårigheter att tolka det man hör medan det ofta är lättare att uppfatta det man kan se. Man kan också reagera annorlunda på till exempel lukt, smak, konsistens, ljud, ljus och beröring.

Vad gäller matvanor vid autism är det inte ovanligt med fixa idéer. Man kanske bara vill äta viss mat och inte sådant som är för hopblandat som till exempel grytor. Det kan finnas flera olika orsaker till det, bland annat att man tolkar lukt och smak annorlunda, att man har svårt att tugga eller svälja eller att tolerera matens konsistens. Det är bra att försöka ta reda på orsakerna bakom och hitta tillvägagångssätt som fungerar för både barnet och föräldrarna. Barn kan också utveckla rutinbundna matvanor som det kan ta tid att bryta. Ibland kan själva måltiden i sig vara jobbig på grund av upplevda sociala krav. Ofta kan det vara frågan om en kombination av flera av dessa orsaker som gör att maten lätt kan bli en källa till konflikter med föräldrar eller andra närstående. För att hitta måltidsvanor som fungerar, är det viktigt att skapa en lugn måltidssituation med tydliga rutiner.

Problem med maten eller själva ätandet hos barn med autismspektrumtillstånd kan vara en ”fas” som går över eller blir mindre uttalad efter en tid. Om det inte gör det, är det viktigt att ta reda på orsakerna. Det är också viktigt att barnet får genomgå en medicinsk undersökning, eftersom problemen kan ha andra orsaker än de autistiska symtomen. Det kan till exempel bero på motoriska problem som gör det svårt att tugga eller svälja, eller andra problem i munhåla och svalg. När barnet vägrar viss mat kan det i enskilda fall handla om allergiska reaktioner. Det, liksom annan överkänslighet, bör man utreda, om inte annat därför att det minskar oron och kan bidra till att omgivningen kan hantera svårigheterna på ett mer avspänt sätt. Samtidigt finns det en risk att själva experimenterandet med kosten, för att kontrollera eventuell överkänslighet, kan leda till att barnet utvecklar ännu större selektivitet, det vill säga bara äter vissa saker.

Bakgrund; Mat och andra symptomområden; Noggranna strategier

Eftersom svårigheterna med mat är väl kända bland barn med autismspektrumtillstånd, väljer många föräldrar att redan från början introducera varje nyhet enligt noggrant uppgjorda strategier. Förändringar i smak och konsistens görs mycket försiktigt och i små steg. Ytterst små portioner av det nya kan till exempel alltid åtföljas av en liten portion favoritmat. ”Först litet köttbulle, sen en tugga ris” för den femåring som enbart kunde tänka sig att äta ris, morgon, middag, kväll. Eller efter varje tugga av det nya kan barnet få ta en klunk att dricka. Tillvägagångssätten måste upprätthållas under lång tid, eftersom det tar mycket längre tid för barn med autism att vänja sig vid nyheter än för andra barn.

Det är lättare för ett barn att svara ”Nej” och ”Jag vill inte ha” om barnet inte kan föreställa sig hur det nya smakar, eller inte hunnit bli van vid den nya smaken. Ett ”ja” kan innebära obehag, så det är tryggare att ta det säkra före det osäkra och svara ”nej” om någon frågar om man vill ha. För en förälder eller annan vuxen är det alltså bättre att säga ”Nu ska du få smaka…”, än att fråga ”Vill du smaka…?”. Mat kan vara vapen. Om barnet skriker mycket, och om man dessutom har känsliga grannar, finns det risk att man låter barnet ta kommandot. Ett exempel är en liten flicka som alltid ville ha pannkakor och bara nygräddade sådana. Om hon var vaken och skrek på natten var mamman tvungen att stiga upp och grädda pannkakor för att få henne lugn. Att varsamt men bestämt återta makten i en sådan situation kan vara mycket svårt, men nödvändigt.
För lite äldre barn kan man använda sociala berättelser om det roliga, vanliga och nyttiga i att äta olika slags mat. Dessa berättelser bör utarbetas utifrån det individuella fallet tillsammans med barnet och familjen. Det gäller att försöka göra det lustfyllt att erövra nya färdigheter. Man kanske tillsammans kan göra listor på maträtter, där man vartefter kan pricka av vad som prövats och godkänts. Eller man kan utgå från kostcirkeln där man prickar in på tallriken hur mycket av de olika sorterna man fått med. Kanske barnet kan delta i matlagningen och möjligen vartefter ta över vissa sysslor, så att mat blir något positivt laddat som ger barnet tillfälle att visa självständighet och ta ansvar.

Bakgrund; Lärande & hantering av problemskapande beteende

Om man har autism fungerar man annorlunda när det gäller att lära sig saker, tänka och bearbeta information. Små barn med autism tar inte efter och härmar andra människor på det sätt barn brukar göra och de kan behöva längre tid för att lära sig saker. Man kan ha svårt att generalisera, det vill säga man kan inte använda saker man lärt sig i en viss situation i nya situationer eller med nya personer. Ett barn kan till exempel klä på sig själv hemma med sina föräldrar men ha svårt att göra samma sak i andra miljöer med andra människor. Även som vuxen kan man också behöva mycket tid och extra stöd för att lära in nya saker. Ibland beror det på att man har en utvecklingsstörning.

Ytterligare en utgångspunkt för verksamma är att tänka på är vilka krav vi ställer. Woodcock & Page, 2010, McDonnell, 2010 samt Hejskov Elvén, 2010 påvisar att sammanbrott ofta orsakas av för högt ställda krav. Vissheten om detta borde medföra konsekvensen att vi bör anpassa våra krav utifrån personen samt dennes dagsform och mående, vilket kräver flexibilitet från oss. Vidare medför detta att vi måste göra olika kartläggningar för att samla information om personens styrkor och det som kan vara svårt för honom/henne. Ingen mår bra av ett sammanbrott och man är då inte lugn eller rationell. Det innebär att vi som finns runt en person i sammanbrott måste vara desto lugnare och rationella. Ju lugnare en person är desto bättre beslut kan fattas. Givetvis gäller även det omvända – ju mer stress desto sämre beslut fattas. Hög affektnivå eller grad av känslointensitet = hög grad av stress, och vice versa.

Många personer med autism (autism och utvecklingsstörning) är affektkänsliga. De har inte utvecklat ett reglage för andras känslor och kan inte alltid särskilja mellan andras och sina egnas känslor, detta hänger ihop med utvecklandet av Theory of mind. Det medför att de lätt smittas av andras känslor. Det kan handla om andra personers eller elevers känslor, kanske ett bråk mellan två kompisar eller en dispyt mellan personalen. I oroliga och stressande situationer blir det således omgivningens (de professionellas) uppgift att hålla sig lugn och på så viss hålla affektnivån nere. Det är vårt ansvar att hjälpa personen genom situationen. En nyckel till detta är att arbeta lågaffektivt. Det är alltså både ett förebyggande förhållningssätt men också en akut metod att hantera kaos och stress.

Lågaffektivt bemötande utgår bland annat från att:

• ”Vårt” bemötande och reaktioner har en del i personens sammanbrott och kaos.
• Är ett icke-konfronterande arbetssätt vid problemskapande beteende.
• Vi undviker alla former av bestraffningar. • Personer som är oroliga eller upprörda har oftast väldigt hög känslointensitet, därför ska vi undvika att tillföra mer.
• Oro, stress och sammanbrott beror ofta på för höga krav – utifrån personens perspektiv.
• Merparten av kommunikation är icke-språklig, därför måste vi vara medvetna om vilka signaler vi sänder ut med vårt kroppsspråk.

I en akut svår situation är det viktigt att medvetandegöra vilka kroppsliga signaler som vi sänder ut. Detta för att undvika att tillföra högre känslointensitet och på så sätt smitta personen med vår oro. Det som vi ska tänka på är bland annat:

• Tänkandet: Du ser lugn ut, låter lugn och framstår som lugn. Var medveten om hur du andas. Undvik att ”ytandas”.
• Händerna: Dina händer ska vara öppna och synliga.
  • Hur du står: Avslappnat och ”ledigt”.
• Ditt ansikte: Undvik att stirra på personen, le inte om du absolut inte vet att det lugnar.
• Din röst: Var medveten om din ton, tala sakta, lugnt eller inte alls. Skäll och diskutera inte.
• Dina rörelser: Rör dig sakta och förutsägbart med ett tydligt mål. Undvik spända muskler.

Att försöka avleda är ett bra sätt att undvika att personen hamnar i sammanbrott och kaos. Det finns dock ingen manual för vilken avledningsstrategi som passar, den måste vara skräddarsydd för att passa personen. Annars blir det inte verksamt. När känslointensiteten börjar byggas upp ska avledningen vara så ”het” och eftertraktad att personen tappar fokus och istället fokuserar på avledningen. För att undvika att hamna i sammanbrott och kaos bör vi förvissa oss om att personen har en hög grad av egenkontroll och känsla av sammanhang (KASAM). Graden av egenkontroll kan vi påverka genom att vi kompenserar för konsekvenserna av funktionsnedsättningarna. För målgruppen måste vi skapa förutsättningar att förstå och förutse händelser. Detta kan göras genom att den enskilde får verktyg eller hjälpmedel som är designade efter hans eller hennes förutsättningar. Det kan handla om individuella verktyg eller hjälpmedel såsom: planering eller schema för dagen som vi vet att personen förstår, olika typer av kommunikationshjälpmedel (både hög och låg teknologiska), hjälpmedel för sinnesbearbetning t.ex. hörselkåpor eller öronproppar osv. Att anpassa miljön och göra förväntningar tydliga samt att erbjuda meningsfulla aktiviteter som ger en balans under dagen är också viktiga faktorer.

Bakgrund; Miljö

Autismvänlig miljö innebär att alla de miljöer där barnet vistas utformas utifrån barnets särskilda behov. En autismvänlig miljö är lugn, tydlig, förutsägbar och fri från oplanerade störningar. Barn med autismspektrumtillstånd har svårt med föreställningsförmåga och att från det talade ordet skapa en inre bild och föreställa sig och förstå vad som ska ske eller vad som förväntas av dem. De flesta har också en mycket god visuell förmåga, eller ett ”starkt bildsinne”. De behöver därför en miljö som skapar tydlighet och struktur med visuellt stöd. Det kan man åstadkomma med hjälp av föremål, bilder, foton, färger eller skriven text beroende på barnets förutsättningar. Målet med anpassningen av miljön är att den ska bli förutsägbar och begriplig så att barnet inte ska behöva ägna kraft åt att oroa sig för vad som ska ske.

Förskoleåldern

Hos barn mellan två och sex år brukar symtomen på autism vara som tydligast. Det är också den ålder som många familjer och närstående tycker är allra jobbigast. Barnen lär sig gå och blir svårare att ”hålla efter”. De kan bli mycket viljestarka, kräva oförändrade rutiner, vara hyperaktiva, destruktiva och upprepa samma beteenden om och om igen. Det är mycket vanligt att barn med autism fastnar i ett beteende eller blir fixerade vid något, till exempel en viss leksak. Om någon då försöker bryta beteendet eller plocka bort leksaken kan barnet bli rasande.

Förskoleåldern; Olikheten blir tydlig

I tvåårsåldern har de flesta normala barn börjat utveckla talat språk och börjar visa ett större intresse för andra barn. Det gäller inte barn med autism. De utmärker sig istället genom att de
avskärmar sig. Det är ofta då som omgivningen definitivt märker att något är fel, att barnet inte är som andra. I denna ålder får också många barn ett syskon. Det kan vara ännu ett skäl till att föräldrarna lägger märke till symtomen. I jämförelse med det normala syskonet blir barnet med autism tydligt annorlunda.

Förskoleåldern; Problem att leka och samspela med andra barn

Barn med autism har mycket svårt för att leka med andra. Det märks särskilt under de senare åren i förskolan. Men alla beter sig inte riktigt på samma sätt. Det verkar finnas tre olika grupper, med olika beteenden:

• de avskärmadede
• passiva
• de aktiva men udda

Den avskärmade undviker andra barn och verkar helt innesluten i sig själv. Den passive accepterar andra och är vänlig så länge inga rutiner förändras. Den aktive men udda verkar acceptera närhet till andra människor. Många i denna grupp visar att de faktiskt vill umgås med andra men de vet inte hur de ska göra. Kontaktförsöken blir därför tafatta och misstolkas lätt av andra barn som ibland kan känna sig provocerade.

Förskoleåldern; Talar till istället för med andra personer

Alla barn med autism har en försenad eller avvikande talutveckling. Vissa av de mer högfungerande barnen med autism börjar prata under förskoletiden. Men för det mesta rör det sig inte om särskilt begripligt tal före 4–5 års ålder. De som börjar prata tidigt brukar dessutom tala till snarare än med andra. De pratar, men de kommunicerar inte på riktigt. Barn som i övrigt kan ha en god språkförståelse har ofta en mycket konkret ordförståelse. De tolkar orden bokstavligt och har svårt med språkets finare nyanser. Det är vanligt att de barn som talar använder ekotal. De upprepar vad som just sagts eller sådant som andra sagt tidigare, vare sig det passar in i sammanhanget eller inte.

Förskoleåldern; Problem med delad uppmärksamhet

En annan kommunikationsavvikelse hos barn med autism är bristen på delad uppmärksamhet. Delad uppmärksamhet innebär att man kan samordna sin egen uppmärksamhet med någon annans runt en sak eller en händelse. Ett exempel på det är när ett barn tittar på en ny leksak tillsammans med en förälder och barnet samtidigt ”stämmer av” förälderns reaktion för att se om det är något roligt eller läskigt som händer. Barn med autism har svårt för detta.

De tidiga skolåren

När barn med autism är sex till tolv år blir många lättare att hantera. De brukar bli mindre avskärmade och mer samarbetsvilliga och rutinbundenheten minskar. En ganska stor del av alla barn med autism fortsätter att vara mycket avskärmade under hela barndomen. Men majoriteten av barnen undviker inte längre andra barn helt. Många klarar av att leka med åtminstone ett annat barn men kräver att själv helt få bestämma lekens utformning. För de allra flesta barn med autism är de första skolåren en period med färre och mildare symtom än tidigare.

De tidiga skolåren; Tidig diagnos kan hjälpa

Under de tidiga skolåren är det inte lika vanligt med hyperaktivitet och vredesutbrott som tidigare. Det gör att den här perioden upplevs som mycket lugnare av både föräldrar, syskon och lärare. Särskilt gäller det om familjen tidigt har fått besked om barnets diagnos och vet att barnet kommer att avvika från förväntad utveckling. Då är omgivningen bättre förberedd på barnets svårigheter.

De tidiga skolåren; Talat språk kan förutsäga utvecklingen

Hur barn talar i fem- och sexårsåldern spelar stor roll för utvecklingen under de tidiga skolåren. Två barn med autism som har ett ungefär lika avvikande beteende i treårsåldern kan vara väldigt olika när de är sju år. Det barn som inte har ett användbart språk kan vara nästan lika avvikande som vid tre års ålder. Det andra kan verka lite udda men ha ett användbart språk och vara mycket mindre avvikande än i förskolan.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor

1177 Vårdguiden. (18 november 2014). Hämtad 11 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Autism/

Autismforum, Stockholms läns landsting.(09 oktober 2014). Hämtad 11 februari 2015 från: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/autism/

Utbildningscenter Autism. Hämtad 11 februari 2015 från: http://www.autism.se/uc_content.asp?nodeid=69336

Socialstyrelsen. 2010. ”Barn som tänker annorlunda; Barn med autism, Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd.” Västerås: ISBN 978-91-86301-97-2

Riksförbundet Attention. Hämtat januari 2023.
https://attention.se/npf/ast/

Diabetes

Diabetes typ 1

Insulin är ett hormon som reglerar halten av socker i blodet. Om man får typ 1-diabetes har kroppen slutat tillverka insulin och det gör att man får för mycket socker i blodet. Eftersom brist på insulin leder till att man blir allvarligt sjuk, måste man tillföra kroppen extra insulin varje dag. Det finns flera olika typer av diabetes. Typ 1-diabetes brukar komma tidigt i livet och kallas därför också för barn- eller ungdomsdiabetes. Sjukdomen går inte att bota, men när man hittat en behandling som fungerar bra går det att leva ett bra liv med sin sjukdom.

Om man får typ 1-diabetes är det vanligt att man

• behöver kissa ofta och mycket
• blir väldigt törstig
• är ovanligt trött
• mår illa
• har ont i magen
• luktar aceton ur munnen
• ser suddigt
• snabbt går ner i vikt.

Diabetes typ 2

Insulin är ett hormon som reglerar hur mycket socker man har i blodet. Om man får typ 2-diabetes producerar kroppen fortfarande insulin, men inte så mycket som behövs. Det gör att man får för mycket socker i blodet, vilket på sikt kan orsaka att man bland annat får skador på njurarna, ögonen och fötterna.

Det finns flera olika typer av diabetes, till exempel typ 1-diabetes, graviditetsdiabetes och typ 2-diabetes. Typ 2-diabetes är vanligast och kommer oftast i vuxen ålder. Sjukdomen kan vara ärftlig, men kan också bero på vilka levnadsvanor man har. Till exempel kanövervikt, högt blodtryck, rökning, graviditetsdiabetes och stress öka risken för att få sjukdomen. Typ 2-diabetes blir allt vanligare världen över. Världshälsoorganisationen WHO räknar med att antalet som får diabetes kommer att ha fördubblats mellan åren 2000 och 2025. Hur många i Sverige som har diabetes i någon form är inte helt klart eftersom mörkertalet beräknas vara
stort, men uppskattningsvis lever mellan 350 000 och 400 000 personer med sjukdomen. Av dessa har de allra flesta – nio av tio – typ 2-diabetes. Allt fler lever länge med sjukdomen.

Om man får typ 2-diabetes är det vanligt att man

• är trött både fysiskt och psykiskt
• blir mer törstig
• kissar oftare.

Insulin

För att kroppen ska fungera behövs bränsle, energi. Energin transporteras i blodet framför allt i form av druvsocker, glukos. Insulin är ett hormon som, när man är frisk, bildas i bukspottkörteln och som behövs för att sockret som finns i blodet ska kunna tas upp och användas av kroppens celler. Insulinet minskar också kroppens egen produktion av socker.

Om man har typ 1-diabetes måste man tillföra kroppen insulin utifrån. Eftersom insulin förstörs om det kommer i kontakt med maginnehållet går det inte att ta i form av tabletter utan läkemedlet tas i stället med sprutor. Behandling med insulin måste fortsätta livet ut när man har typ 1-diabetes. När kroppens egen tillverkning av insulin upphört helt eller minskat kraftigt blir blodsockerhalten för hög. Genom att man tar läkemedlet insulin kan blodsockret hållas på rätt nivå. För att må bra och minska risken för följdsjukdomar av diabetes är det viktigt att försöka ha en så väl avvägd blodsockerhalt som möjligt.

Insulinpennor

Insulinsprutor ser oftast ut som pennor och kallas därför insulinpennor. Det finns insulinpennor av engångstyp som är fyllda med en viss mängd insulin och som kastas när de har använts. Det finns också flergångpennor som fylls med en ny ampull när insulinet har tagit slut. Insulin doseras i så kallade enheter och alla insulinsorter innehåller 100 enheter insulin per milliliter. Insulinpennor är graderade i enheter och det innebär att risken för feldoseringar minskas.

I ena änden av insulinpennan sätter man på en nål. Moderna insulinnålar är mycket tunna och injektionen känns därför nästan inte alls. Nålen på insulinpennan ska bytas före varje ny injektion. I andra änden på insulinpennan sitter en knapp. Man vrider på knappen för att ställa in den mängd insulin man ska ta. På pennan finns en skala som tydligt visar hur många enheter insulin som man har vridit fram. När man ska ta sprutan nyper man med tummen och pekfingret så att man får ett kraftigt hudveck i magen eller på låret, beroende på var man ska injicera sitt insulin. Sedan sticker man in nålen i hudvecket och trycker på knappen i pennans andra ände. Man måste trycka på knappen tills allt insulin har sprutats in.

Lätt att ta själv eller på annan person

Till en början kan man tycka att det är obehagligt att sticka sig själv eller andra. Men att ta sprutorna är det är nödvändigt och de flesta vänjer sig. Det är bra att variera ställe där man tar sprutan. Många sprutstick på samma ställe kan göra att det bildas en fettansamling på huden som försämrar upptaget av insulin. Effekten av insulinet kommer oftast lite snabbare om man tar sprutan i magen jämfört med om man tar den i låret.
Barn som behöver sprutor

Barn som inte har börjat i skolan än får ofta hjälp av sina föräldrar med att ta sprutorna. När barnen blir lite äldre kan de lära sig att ta sprutor och mäta blodsockret själva. I början kan de behöva hjälp med att dosera insulinet och tolka blodsockermätaren. För att barnet ska vänja sig vid att ta sprutor kan det vara bra att berätta vad insulin är och varför barnet måste ta det. Försök att göra situationen så trevlig och trygg som möjligt. Ett litet barn förstår inte alltid sambandet mellan orsak och verkan på samma sätt som en vuxen. Därför kan det vara bra att tala om för barnet att sprutorna behövs för att barnet ska må bra, orka leka och göra andra roliga saker.

Man kan försöka hjälpa barnet att få en avspänd inställning till att ta insulinsprutorna. Olika leksaker kan hjälpa barnet att lära sig acceptera sjukdomen. Man kan till exempel låta barnet sticka en nalle eller docka. Ofta ger rädslan med sig när man får öva sig att sticka i en trygg och invand miljö. Även om barnet lär sig att ta sprutor kan problem och protester ibland komma senare. När barnet blir äldre ökar behovet att få kontroll över kroppen. Då kan det vara bra att ge barnet större möjligheter att påverka sin egen situation i lagom stora doser. Barnet kan till exempel välja var sprutan ska tas.

Rädsla för sprutor

Barn är olika, en del är känsligare i nya situationer än andra. I början kanske föräldrarna också är spända eller oroliga över den nya situationen. Det kan vara bra för både barn och föräldrar att prata med en diabetessjuksköterska eller en psykolog när insulinbehandlingen ska påbörjas. För ett barn som är väldigt oroligt för sprutorna är det viktigt att få känna att det går att påverka och förändra rädslan. Om man är förälder eller anhörig till ett barn med diabetes är det viktigt att man försöker ha en avslappnad inställning till sprutorna. Barnet känner lätt på sig om en förälder är rädd eller osäker. Därför är det bra att bearbeta och tala om sin egen rädsla eller osäkerhet med någon annan vuxen.

Så här fungerar insulinpumpen

Det finns också elektroniskt styrda insulinpumpar som man kan använda om man har diabetes. Pumparna är ungefär lika stora som en mindre mobiltelefon. En pump går att bära i ett bälte utan att det syns utanpå kläderna.

Om man använder en pump behöver man inte ta insulinsprutor. Pumpen doserar dygnet runt små mängder insulin till kroppen. Doseringen styrs av ett schema som man själv kan programmera in i pumpen. Om man har ökat eller minskat behov av insulin vid vissa tillfällen går det att reglera hastigheten på pumpen och öka eller minska dosen. Innan en måltid tar man extra insulin med pumpen. Man kan behöva behöva öka insulintillförseln om man till exempel har en infektion, men om man ska motionera kan man behöva sänka dosen. Insulinet förs från pumpen till kroppen genom en tunn plastslang, en så kallad kateter. På katetern sitter en liten nål som fästs i magen. Man ska byta katetern minst två gånger i veckan. Att byta kateter går till på ungefär samma sätt som att ta en spruta med insulinpenna. Många pumpar är vattentäta och det går att koppla ifrån den om man ska duscha eller bada.

Behandlingen med insulinpump sköts vid diabetesmottagningar på sjukhus. Där finns läkare och sköterskor med speciella kunskaper om den här typen av insulinbehandling. I början kan man få hjälp att lära sig hur den fungerar och hur den ska skötas.

När kan man använda pump?

Om man har en svårinställd diabetes, med till exempel stora svängningar i blodsockerhalt, kan behandling med insulinpump vara bra.

Viktigt att mäta blodsockervärdet

Man måste följa sitt blodsockervärde noga om man använder en pump. Blodsockerhalten kan öka snabbt om insulintillförseln bryts, till exempel om pumpens kateter glider ut. Det beror på att man i en pump använder något av måltidsinsulinerna som verkar under kort tid, direktverkande eller snabbverkande insulin. Eftersom det då inte finns någon reserv av insulin i kroppen kan man få syraförgiftning, så kallad ketoacidos. Det är ett allvarligt tillstånd som kan vara livshotande. Illamående, kräkningar och magont är ofta symtom på syraförgiftning, ketoacidos.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor

1177 Vårdguiden. (25 juni 2013). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Rad-om-lakemedel/Lakemedel-vid-typ-1-diabetes/

1177 Vårdguiden. (09 januari 2014). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Diabetes-typ-2/

Hjärt & lungfonden. (17 oktober 2014). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.hjart-lungfonden.se/Sjukdomar/Hjartsjukdomar/Diabetes/

Downs-syndrom

Bakgrund

Att ha en utvecklingsstörning innebär att man har svårt att förstå och lära sig vissa saker. Utvecklingsstörning är en funktionsnedsättning som påverkar hela ens liv. Det finns många olika orsaker till utvecklingsstörning, till exempel kromosomavvikelser. Den vanligaste och mest kända kromosomavvikelsen som leder till utvecklingsstörning är Downs syndrom. Om man har Downs syndrom har man ofta en måttlig utvecklingsstörning. Det finns vissa kännetecken i utseendet som visar att man har Downs syndrom, men de kan variera från person till person. Om man har Downs syndrom brukar också andra organ och system i kroppen påverkas. Det är ganska vanligt att man har hjärtfel, synnedsättning, hörselnedsättning, och man kan vara känslig för infektioner.

Barn med Downs syndrom har ett antal yttre kännetecken gemensamma men alla är olika individer med egna personligheter. Det begåvningsmässiga funktionshindret leder till svårigheter med abstrakt tänkande. Det tar längre tid för barnen att lära sig och att förstå olika saker men känslor och allmänmänskliga behov berörs inte av funktionshindret. Hjärnans utveckling sätter en gräns för vad som är möjligt för personen att klara av men träning, erfarenheter, upplevelser och anpassning av miljön ger möjlighet till ökad förmåga och delaktighet.

Socialt samspel

En person med diagnosen Downs syndrom är först och främst en individ med unika kvaliteter och med samma grundläggande behov som alla andra människor: att bli älskad, att klara av, att få ge, att höra till. Personer med Downs syndrom har samma känslor och behov som vi andra. Vare sig man är glad, ledsen eller upprörd behöver man få ett respektfullt bemötande och förståelse för sina känslor. När man träffar någon med Downs syndrom kan man tänka efter hur man själv skulle vilja bli bemött i en liknande situation. Känner man sig osäker kan man följa sin intuition – rädslan att göra ”fel” ska inte behöva förhindra kontakt och gemenskap. Man bemöter en person med Downs syndrom med respekt.

Förmågan att tala varierar hos personer med Downs syndrom; många talar och är relativt lätta att förstå, andra kan ha ett mycket begränsat ordförråd och uttalssvårigheter. Den intellektuella förmågan är alltid mer eller mindre nedsatt. Det behöver man ha i minnet, så att man själv uttrycker sig enkelt och tydligt och inte använder krångliga ord och långa meningar innan man vet att personen ifråga kan förstå vad man menar.

Kommunikation

Personer med Downs syndrom har i allmänhet en klart försenad tal- och språkutveckling. Några av orsakerna till denna försening är problem med hörseln, svårigheter med att uppfatta flera ljud i följd, och försenad utveckling av finmotoriken. Språket och den verbala förmågan är den allra viktigaste förmågan att stimulera, och man kan dra nytta av de typiskt starka sidorna hos personer med Downs syndrom, nämligen ett gott visuellt arbetsminne och en mycket god icke-verbal kommunikationsförmåga.

Man kan minska effekterna av dålig hörsel genom att:

• göra regelbundna hörselkontroller och behandla dålig hörsel medicinskt
• minska störande bakgrundsljud, tala tydligt och ha ögonkontakt
• använda visuellt stöd: gester, tecken, bilder, text

Man kan förbättra uttalet och språkuppfattning genom att:

• stimulera munmotoriken
• träna att höra skillnad på enskilda ljud
• träna att uttala enskilda ljud
• anteckna vilka ljud barnet/personen kan uttala
• träna att säga ord och meningar
• träna prosodi (korta/långa ljud, melodi, tryck osv)
• använda tecken och text som stöd för uttalsträning

Man kan stimulera ett större ordförråd genom att:

• ha ett mål för ordförrådet och träna mot det (första 100 orden, första 400 orden osv)
• anteckna vilka ord barnet/personen förstår (passivt) och kan uttrycka (aktivt)
• använda kompletterande kommunikation, t ex tecken, för att stödja förståelse och produktion av ord
• använda läsning för att stödja förståelse och produktion av ord

Man kan stimulera längre meningar genom att:

• träna två, tre och fyra-ordssatser
• träna hur man böjer ord (en/många, en/den, nu/då, mycket-mer-mest osv)
• träna ordföljd i meningar
• träna ord i specifika ordklasser, t.ex. prepositioner (bakom, framför, ovan, under, på osv.)
• anteckna vilka böjningsformer (t.ex. skriva/skrev/skrivit) och meningstyper barnet/personen förstår (passivt) och kan uttrycka (aktivt)
• använda läsning för att stödja förståelse och produktion av utbyggd grammatik

Man kan kompensera för begränsingar i det språkliga arbetsminnet genom att:

• träna ord för att förbättra ”lagringen” av ljudet i långtidsminnet
• leka minneslekar
• använda visuellt stöd för inlärning t.ex. genom att komplettera text med bilder.

Man kan dra nytta av den starka sociala förmågan genom att:

• ge gensvar på alla initiativ till kommunikation
• skapa situationer där barnet/personen får anledning att välja eller uttrycka sig med språk
• uppmuntra användningen av gester och tecken
• lyssna och ge extra tid för barnet/personen att hinna svara
• uppmuntra barnet/personen att tala mer och mer
• ordna så många tillfällen som möjligt ( t.ex. i skolklassen, arbetsgrupper och
  fritidsaktiviteter) för barnet/personen att kommunicera med och lära av personer som inte har språkförseningar.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor
Svenska downföreningen. Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.svenskadownforeningen.se/om-downs-syndrom/

1177 Vårdguiden. (24 juli 2013). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Funktionsnedsattningsll/Fragor-och-svar/Fragor-och-svar-om-ovriga-fragor/Att-bemota-nagon-med-Downs-syndrom/

1177 Vårdguiden. (7 februari 2013). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Utvecklingsstorning/

Landstinget i Uppsala län. (18 juni 2014). Hämtad 16 februari 2015: från: http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Utvecklingsstorning1/Vad-ar-Downs-syndrom/

Dyslexi

Bakgrund

Dyslexi innebär att man har svårt att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text. Det är många gånger ärftligt och svårigheterna med att förstå skriftspråket upptäcks ofta i en tidig ålder. Man kan inte helt bli av med sina besvär, men även om det kan vara jobbigt att inte kunna läsa och skriva lika fort och lätt som andra, kan de flesta minska sina problem med olika kompensatoriska hjälpmedel.

Dyslexi är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text. Om man har dyslexi har vissa funktioner i hjärnan som styr språket inte utvecklats som de ska. En dyslexisk person är inte mindre intelligent. Den som har dyslexi blir inte helt av med sina besvär. Man kan dock få hjälp med sina läs- och skrivsvårigheter.

Bakgrund; Besvär

Dyslexi kan visa sig på lite olika sätt. Ofta handlar det till en början om att man har problem med både talat och skrivet språk. Man kan till exempel ha svårt att skilja på ord och delar av ord när man ser och hör dem, vilket ofta gör att man får problem med förståelsen av det lästa och hörda. Men också att skriva ord kan vara besvärligt, både att stava rätt och komma ihåg vilket ord som ska användas. Man kan också ha svårare att läsa än att höra information.

Om man har dyslexi är det vanligt att man

• läser långsamt och lätt hakar upp sig på ord
• läser snabbt och fel
• utelämnar ord eller vänder på bokstäverna i korta ord
• skriver otydligt och kastar om eller utelämnar bokstäver
• har svårt att stava rätt.

Bakgrund; Stöd och hjälp

Man kan behöva få hjälp tidigt med att öva sina läs- och skrivförmågor. Man kan minska besvären av dyslexi genom att öva sig att läsa och skriva tillräckligt snabbt. Lämpliga
hjälpmedel måste alltid anpassas till de specifika besvären man har att läsa och skriva. En dator med rättstavningsprogram kan till exempel vara ett bra hjälpmedel och en så kallad läslinjal kan göra det lättare att följa texten. Talböcker kan också vara till hjälp.

Det är viktigt att alla elever får möjlighet att känna läslust för deras motivation att lära sig läsa. Läs- och skrivinlärningen måste sättas in tidigt genom tidiga specialpedagogiska insatser, för att motverka negativ självbild hos eleven. En elev med dyslexi måste få känna att han eller hon lyckas i sitt arbete.

Att få träna fonologiska förmågor genom en-till-en-undervisning är ett sätt. Här är det viktigt att läraren lär sig uppmärksamma och förstå den strategier som eleven använder för att klara sina uppgifter, för att kunna vägleda vidare. Det är också viktigt att lärare känner till olika metoder för att hjälpa barn med dyslexi. Här krävs stor flexibilitet, eftersom olika barn lär sig på olika sätt.

Några konkreta tips för läs- och skrivpedagogik vid dyslexi:

• Sätt in tidiga insatser — inte minst för att förebygga negativ självbild
• datorbaserat stöd med enkla programvaror är värdefullt
• upprepad högläsning ger bra träning + avslöjar svåra trösklar
• ge extra tid och omsorg
• träna elever att ta risker för att uppnå känslan ”jag kan”
• försök skapa upplevelser av utmaning och behärskning — eleven bör tränas att möta sina egna svagheter för att också kunna uppleva känslan av behärskning
• läslust bör vara både ett mål och ett medel — läraren måste tillämpa annorlunda pedagogik för läslust med målet att skapa läslust som bygger på elevens personliga intressen
• genom kompenserande hjälpmedel kan eleven arbeta både på och över sin egentliga förmåga
• uppmärksamma och förstå elevens strategier
• Bli inte fixerad vid en metod
• ge en-till-en-undervisning
• avsätt de skickligaste lärarna till arbete med de sämst rustade eleverna
• bedöm alltid respektive elevs optimala utmaningsnivå
• följ upp och utvärdera verksamheten
• systematisera samarbetet mellan klassläraren och specialläraren
• anpassa om möjligt organiserandet av undervisningen efter klasstorleken

Informationen ovan är hämtad från följande sidor
1177 Vårdguiden. (8 april 2014). Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Dyslexi/

Hjärnfonden. Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.hjarnfonden.se/diagnoser/dyslexi__30?gclid=CLbrr4PoysMCFaLUcgodymMA4w

Forskning.se. Hämtad 16 februari 2015 från: http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/lasochskrivinlarning/tiofragorochsvar/hurstottarmanelevermeddyslexiochandralasochskrivsvarigheter.5.14ed700e12c61167c5180002739.html

Epilesi

Bakgrund epilepsi

Om man har epilepsi är vissa av hjärnans nervceller överaktiva, vilket gör att man kan få olika typer av anfall. Epilepsi kan vara helt olika för olika personer. Många får bara ett par lindriga anfall under hela livet medan några kan ha svåra anfall varje dag. Epileptiska anfall delas in i två huvudtyper. Vid den ena typen är hela hjärnan inblandad från anfallets start. Dessa anfall kallas primärt generaliserade. Den andra typen av anfall startar i en begränsad del av hjärnan och kallas fokala.

Symptom

Vilka symtom man får beror på anfallets typ. Vid ett stort anfall som ofta är primärt generaliserat förlorar man medvetandet utan förvarning och det rycker i armar och ben. Andra typer av anfall kan vara mycket lindriga, som vissa fokala anfall då inget märks utåt utan bara upplevs av en själv. Man kan få epilepsi när som helst, men risken är störst under det första levnadsåret och efter 70 års ålder. Om ett barn får epilepsi under sitt första levnadsår beror det ofta på medfödda sjukdomar eller skador som uppstått redan under graviditeten.

Epilepsi är vanligare hos personer med utvecklingsstörning och CP-skador. Det beror på att det finns en gemensam bakomliggande skada i hjärnan som leder till både epilepsin och de övriga funktionsnedsättningarna. Nästan en person av tio kommer någon gång i livet att drabbas av ett epileptiskt anfall. I de flesta fall handlar det om ett provocerat anfall som man bara får en gång.

Vissa anfall kan göra att man blir medvetslös och om man då faller handlöst finns det förstås en risk för skador. Om man har anfall ofta kan man råka ut för tandskador och frakturer på armar, ben, kotor och skalle. Man kan också få brännskador om man till exempel får ett anfall när man lagar mat.

Om man har lindrig epilepsi skadas man sällan. Många som har svår epilepsi kan däremot göra sig illa ofta. Några få kan ha anfall så ofta att hjärnan har svårt att återhämta sig. En sådan mycket svår epilepsi kan bidra till att man får svårt att lära sig saker och får problem med minnet.

Kan man själv påverka risken för anfall?

Många som har epilepsi upplever att anfall kommer lättare i vissa situationer. Oftast är det här mycket individuellt, men sömnbrist är något som många är känsliga för. Andra får anfall vid stress eller när man slappnar av efter att ha stressat. Det är en spridd uppfattning att blinkande ljus, som till exempel brukar finnas på diskotek, kan framkalla anfall. Men det stämmer bara för en liten del av alla med epilepsi. Några personer får anfall lättare när de befinner sig i en viss sinnesstämning.

Om man ofta får anfall kan man bli hjälpt av att skriva ner i vilka situationer anfallen kommer. Med anteckningarna som underlag kan man tillsammans med sin läkare se om det finns något mönster. Om vissa situationer är kopplade till ökad risk för anfall kan man försöka undvika dessa. På samma sätt kan det vara en god ide att försöka hitta situationer där anfall är sällsynta. Kanske kan antalet anfall minskas och dessutom är det bra att veta när risken är hög eller låg. En kartläggning av sjukdomen kan innebära att man bättre kan kontrollera sin epilepsi.

Vad kan omgivningen göra om man får ett anfall?

När anfallet väl startat är det inte mycket man kan göra själv. Däremot är det viktigt att personer i omgivningen vet vad de ska göra om man får ett anfall. Trots att vissa anfall ser dramatiska ut går de flesta över av sig själva utan att orsaka skada. Transport till sjukhus är dock nödvändigt om anfallet inte slutar, om skador uppstått eller om man är osäker på om det är frågan om ett epileptiskt anfall.

Personer i omgivningen kan hjälpa till och minska risken för att man skadas under anfallet genom några enkla åtgärder:

• Om man har kläder som sitter för tätt i halsen bör de bli lossade.
• Man bör få något mjukt lagt under huvudet om man ligger på hårt underlag.
• När kramperna är över bör man bli lagd i stabilt sidoläge.
• Man behöver någon som stannar kvar tills anfallet är över så att man kan berätta hur man vill bli hjälpt.

Det finns också några saker som personer i omgivningen inte bör göra:

• Man bör inte få något instoppat i munnen om man har ett epileptiskt anfall. Det kan skada tänder och försvåra andningen.
• Ingen bör försöka hålla emot om man har en arm eller ett ben som rycker i kramp under anfallet.

Om man har epilepsi och är van att få anfall behöver man sällan uppsöka sjukhus för att ett anfall har inträffat. Men i nedanstående situationer bör den som blir vittne till ett anfall ringa 112:

• Om man inte vet att personen har epilepsi.
• Om anfallet varar fem minuter eller längre.
• Om den som haft anfall inte vaknar till ordentligt när kramperna är över.
• Om personen har skadat sig under anfallet.

Detta är allmänna riktlinjer, men även hur man behöver tas omhand i samband med ett pågående anfall varierar mycket från person till person. Om man har epilepsi bör man diskutera vad som gäller för en själv med sin läkare och sjuksköterska. Sedan är det bra att ge den informationen till sina närstående och arbetskamrater.

Om anfallet inte går över

I de allra flesta fall slutar ett epileptiskt anfall av sig själv inom någon minut och orsakar ingen kroppsskada. Någon särskild behandling behövs inte för att få stopp på anfallet. Men det kan hända att ett anfall drar ut på tiden och inte ger med sig eller att anfall följer på anfall utan att man klarnar till emellan.

Om ett anfall pågår längre än 30 minuter brukar det kallas status epileptikus och kan vara allvarligt. Är det ett tonisk-kloniskt anfall kan det till och med vara livshotande om det pågår för länge. Vid den typen av anfall måste man därför få behandling som bryter anfallet redan om det pågår längre än fem minuter. Annars kan anfallet utvecklas till ett allvarligt status epileptikus. För att bryta anfallet används oftast läkemedlet diazepam, som kan ges som spruta direkt i blodet av sjukvårdspersonal eller som så kallad klysma. Det innebär att den som har anfall får medicinen i ändtarmen genom en tub som kan ges av personer utan sjukvårdsutbildning. Läkemedlet har snabb effekt och avbryter anfallsaktiviteten som pågår i hjärnans nervceller. Anfallet brukar gå över på någon minut efter en spruta och nästan lika snabbt efter ett klysma.

Om man har haft långvariga anfall flera gånger brukar man få medicin, som en närstående kan ge enligt läkarens instruktioner. Om inte det hjälper bör man omgående komma till sjukhus, och redan i ambulansen kan man få en spruta med diazepam direkt i blodet för ännu snabbare effekt.

Alla typer av epileptiska anfall kan vara långvariga. Det är inte riktigt lika bråttom att få behandling vid andra typer av långvariga anfall som vid tonisk-kloniska. Hur man ska behandlas ser därför något annorlunda ut vid andra typer av anfall och måste anpassas från person till person. Om man har epilepsi är det viktigt att fråga sin läkare om vad som gäller för den egna typen av anfall.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor
1177 Vårdguiden. (17 november 2014). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Epilepsi/

Svenska Epilepsiförbundet. Hämtad 17 februari 2015 från: http://epilepsi.se/Foersta-hjaelpen.html

Talsvårigheter

Talsvårigheter hos barn

Språkstörning hos barn kan märkas på en eller flera språkliga nivåer. Vissa barn har endast svårt med uttalet, men många har också problem med språkförståelse, ordförråd/begreppsbildning, grammatik och meningsbyggnad.

Många av barnen med språkstörning är normalutvecklade för övrigt men avvikelser beträffande koncentration, motorik och perception är inte ovanligt. Ibland är språkstörningen del av en generell utvecklingsförsening eller ingår som en del i neuropsykiatrisk problematik.

Från början avviker alla barn från det tal och språk som är målet för utvecklingen. Det är självklart och naturligt. Naturligt är det också att barn utvecklas olika snabbt. En del ”talar rent” redan vid tre år medan andra uppnår samma stadium betydligt senare. Vid fyra år bör barnet ha uppnått en språklig nivå som motsvarar den vuxnes när det gäller både uttal och grammatik. Inom vissa gränser är variationer i utvecklingstakten normala.
Men det finns barn som inte utvecklar sitt tal och språk i samma takt som andra barn. De kan ha svårigheter inom något eller flera av de områden som behöver behärskas för en normal språkutveckling. Svårigheterna kan vara lätta eller mer omfattande och de kan finnas kvar under kort tid eller vara långvariga. Förmågan att kommunicera är viktig och den gör att vi kan lära oss, utvecklas och förstå. Det är därför mycket viktigt att ett barn med en tal- och språkförsening får hjälp så tidigt som möjligt så att han eller hon kan fortsätta att utvecklas och lära sig. Det är också viktigt att barnet får rätt hjälp beroende på vilken form av tal- och språkförsening barnet har.

Typer av tal- & språkföresening

Det finns många former av tal- och språkförseningar med olika bakomliggande orsaker. Barnet kan ha svårigheter på flera olika områden:

Motorik – hur man kan röra t.ex. munnen och tungan för att uttala olika språkljud

Språkljudsystem – de språkljud som finns i vårt språk

Grammatik – hur man sätter samman ord och delar av ord till meningar

Språkförståelse – betydelsen av meningar, ord och delar av ord

Pragmatik – hur språket används i olika sociala situationer och hur man använder och förstår kroppsspråk

Barnets tal-, språk- eller kommunikationssvårigheter kan finnas inom ett eller flera av dessa områden. En del barn har svårt att använda sitt språk (ljudsystem och syntax) men har inga svårigheter att förstå (förståelse och pragmatik). Andra barn har både svårigheter att förstå och att använda sitt språk. Vissa barn kan låta som om de har ett bra språk (ljudsystem och grammatik) men har underliggande förståelsesvårigheter. Det är viktigt att ta reda på vad som fungerar bra och vilka svårigheter barnet har för att sedan kunna hjälpa honom eller henne på rätt sätt.

De flesta av oss tar förmågan att kommunicera för given. För vissa barn kan det vara svårare än för andra att lära sig att tala och barnet kan behöva hjälp för att komma vidare i sin språkutveckling. Här följer några råd som är enkla att följa och som hjälper och uppmuntrar ditt barn att utveckla sitt språk samtidigt som de kan göra er tid tillsammans mycket roligare!

Några praktiska råd vid talsvårigheter och försening

• Kommunikation och tal ska vara roligt för alla barn. Bemöt alla försök att tala och kommunicera på ett positivt sätt!
• Ge barnet gott om tid att svara genom att göra pauser i ditt eget tal. Kanske kommer svaret som ett leende eller en gest i stället för i ord. Kommunikation är inte bara tal utan också gester, mimik och samspel!
• Tala långsamt och tydligt! Om man talar för fort kanske inte barnet hinner med att förstå.
• Använd dig av korta, enkla meningar så kan barnet lättare uppfatta vad du menar.
• Använd mycket gester, t ex visa och peka, så blir kommunikationen tydligare.
• Uppmuntra ditt barn att säga efter och härma men tvinga aldrig honom eller henne att svara på frågor eller liknande. Det går förstås inte att tvinga fram kommunikation!
• Gör det meningsfullt för barnet att svara på dina frågor. Bra frågor, som gör att barnet kan påverka vad som sedan händer genom sitt svar, är till exempel ”Ska vi leka med nallen eller dockan?” eller ”Vill du ha juice eller mjölk?”. Det är viktigt att sedan följa barnets önskemål så att han eller hon inser betydelsen av att kommunicera!
• Sätt av tid varje dag för att leka! Prata tillsammans om leken, om leksaker, böcker eller annat trevligt. Låt gärna barnet leda leken och kommentera och berätta själv om vad ni gör. På detta sätt ger du barnet ord för det han eller hon upplever.
• Utöka och förtydliga barnets tal; om barnet t ex säger ”båå” kan du säga ”Ja, just det, en stor boll!” eller om barnet säger ”bil” kan du säga ”Javisst, det är mammas bil!”.

Att tänka på!

• ”Överös” inte ditt barn med för mycket tal som han eller hon inte förstår – då kanske barnet tröttnar och slutar att lyssna. Kommunicera så mycket som möjligt på barnets nivå med korta och enkla meningar. När du använder sådana meningar blir kommunikationen lättare för honom eller henne och det blir roligare och mera intressant att delta i samtalet!
• Tala inte för mycket och för länge utan paus! Då får ditt barn få möjligheter att svara och att ta del i konversationen.
• Oroa dig inte för barnets uttal! Om så behövs kan en logoped eller talpedagog ge dig råd om detta senare.
• Undvik att ställa alltför många frågor som kan besvaras med ’ja’ eller ’nej’, till exempel ”Vill du ha en kaka?” eller ”Ska vi läsa en bok?”. Pröva att istället ge frågor på ett sätt som uppmuntrar barnet att formulera sina önskemål i språk. När du till exempel frågar ”Vad vill du äta?” så kan svaret bli ”kaka” eller ”kex”. Om du frågar ”Vad ska vi göra nu?” kan barnet besvara detta med ”läsa bok”, ”gå ut” eller ”köpa godis” etc.
• Undvik frågor som är ointressanta för barnet att besvara. När man till exempel visar en sko eller boll och frågar ”Vad är det här?” är det oftast inte särskilt meningsfullt för barnet att svara. Det är lätt att ställa många frågor av det här slaget om man är orolig över barnets språkutveckling – men dessa frågor kan göra att barnet inte vill vara med i samtalet!
• Undvik att ge för många instruktioner när du leker med ditt barn. Det är viktigare att vara intresserad av vad barnet gör genom att kommentera och uppmuntra barnet och ofta låta barnet styra i leken med dig.

Flerordsmeningar

Språket hos barn utvecklas genom de erfarenheter barnet gör. Nya aktiviteter och nya intryck ger barnet mycket att tänka på och att tala om. Vid varje upplevelse upptäcker det något nytt i situationen och i språket. Det bästa sättet att öka barnets medvetande och kunskap om språket är att stimulera språket genom att tala och lyssna till barnet i vardagssituationer och lek. Tänk på att prata mycket med barnet om det Ni gör i vanliga vardagssituationer. Barnet behöver ofta hjälp med att sätta ord på sina upplevelser. Matlagning är ett exempel på ett utmärkt tillfälle att prata om olika sorters mat, storlekar på bunkar, färger, ja allt som händer.

Omformulera eller förtydliga barnets ord eller meningar. Om barnet säger till exempel ”alle” säger du: ”ja, det är din nalle”. Rätta inte barnet – det brukar bara leda till förvirring och osäkerhet! Det är viktigt att ha lugna stunder tillsammans med barnet när ni till exempel pratar om det som har hänt under dagen eller läser böcker och pratar om det som finns på bilderna och om det som har hänt i boken och vad som ska hända.

Om barnet inte själv har börjat att använda flerordsmeningar vid 2½ års ålder kan man med följande lekar hjälpa barnet att lära sig det. Barn har ibland svårt att uppfatta alla ljud och ord på en gång och behöver då mycket lyssnarövning. Detta övar upp barnets medvetenhet om orden och dess betydelse. Det är viktigt att ni har roligt tillsammans eftersom barnet lär sig av lust och glädje, inte av tvång. De här spel- och lektillfällena ska vara något som ni båda tycker är kul och ser fram emot!

För att lära sig använda tvåordsmeningar måste alla barn genomgå två viktiga steg i språkutvecklingen:

• kunna ta in och förstå meningar med två ord
• kunna sätta samman två ord till en mening

Stamning

Stamning kännetecknas av svårigheter att komma framåt i talet, trots att personen vet vad hon eller han vill säga. Vanliga symptom är blockeringar eller upprepningar av ljud, stavelser eller ord. Många har problem med att starta talet. Ofta stammar barnet mer på vissa ljud och ord. Ibland är stamningen förknippad med muskelspänning eller medrörelser, särskilt i käke, mun och ögon. Cirka 1 procent av den vuxna befolkningen stammar och det är fler män än kvinnor. Stamning börjar oftast i 2-5 årsåldern, men försvinner igen hos många barn. Om man stammar i ungdomsåren är det troligt att man stammar mer eller mindre även som vuxen. Många lär sig att leva med stamningen och upplever att stamningsproblemet minskar med åren.

Stamningens nyckfullhet har skapat många myter om vad stamning beror på. Forskarna är inte heller helt eniga om orsakerna till stamning. De flesta är dock överens om att det finns flera faktorer som samverkar när det gäller stamningens uppkomst och utveckling. Forskningen tyder på att stamning har en neurobiologisk grundorsak. En viss läggning för stamning kan ärvas. En förklaring till stamning kan vara att hjärnans styrning av talet är instabil, vilket ger en tendens till avbrott i talet. Psykologiska och sociala faktorer, till exempel den stammande personens och omgivningens reaktioner, kan påverka stamningens utveckling. Personer som stammar är inte mer nervösa än andra människor. Men stamning kan göra en stammande person nervös i vissa talsituationer.

Informationen ovan är hämtad från följande sidor

Blom Barnlogopedmottagningen. Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.blom.just.nu/

Akademiska sjukhuset. (8 januari 2014). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Lanslogopedin/Fakta-om-verksamheten/Diagnoser/Sprak—talsvarigheter-hos-barn/

Sahlgrenska universitetssjukhuset, Barnlogopedi. (13 juni 2012). Hämtad 17 februari 2015 från: http://www.sahlgrenska.se/upload/SU/omrade_1/NPH/fakta%20barnlogopedi%20Externt%20liten.pdf